»Det finns ett hemligt bockbrännarsällskap.«

I dag sätts den berömda Gävlebocken upp i Gävle. I senaste numret av Filter har jag pratat med Lawrence Litchford Jones, den hittils enda dömda bockbrännaren som brände ner bocken 2001.

»Jag är konstnär och 2001 var jag gästlärare vid Gävle konstskola. På välkomstfesten berättade en av eleverna för mig om bocken, hur den byggs varje år och hur den varje år bränns ner.  Min elev sade att han tänkte bränna ner den och jag tyckte att det lät som vandalism, men han sade: ›Nej, nej mister Jones, det är en tradition. Och den byggs för att någon gång brännas ner.‹

Jag sade till mig själv att någon kommer att bränna ner bocken oavsett om min elev gör det eller inte. Min teori var att om jag berättar för alla att jag ska bränna den, och den sedan brinner ner utan att någon blir ertappad, då kan jag ta åt mig äran.

Den 23 december åt jag middag med skolans rektor och en kinesisk elev. Vi satt på en restaurang i Gävle och jag visste att vi skulle passera bocken på vägen därifrån. Jag ställde mig upp och sade god jul till alla i restaurangen, och till mina vänner sade jag: ›Vi har en bock att bränna.‹ Vi gick nedför gatan som passerar förbi bocken. Mina vänner gick framför mig, de var upptagna med att prata med varandra och lade inte märkte till hur jag lugnt och stilla gick fram till bocken. Jag ville bara ta ett halmstrå från den, bränna det och sedan promenera vidare. Jag försökte ta ett strå, men fick inte loss det så istället tog jag fram min cigarettändare för att sätta eld på ett som fortfarande satt fast. Tanken var att sedan släcka elden med mina fingrar – då kunde jag säga att jag hade bränt bocken. På bocken finns det fyra röda band som går runt varje ben. Jag stod under ett av de här banden när jag tog ut min tändare, och ett av dem fattade eld. Det gick så fort att jag inte såg det brinna.

Jag gick väldigt lugnt tillbaka mot mina vänner på andra sidan gatan. När en av dem vände sig om kunde jag se bocken brinna i hennes ögon.  Min vän sade: ›Spring!‹

Vi mötte en man på gatan och jag bad honom att ringa polisen och berätta att bocken brann, att det var en olyckshändelse, att han var tillsammans med mannen som hade bränt bocken och att vi skulle vänta på dem. Sedan gick vi tillbaka till torget och när vi kom fram hade bocken helt och hållet brunnit upp.  Jag var väldigt upprörd, jag ville ju inte bränna bocken – och tänk om någon hade skadats vid branden!

Jag satt häktad i 17 dagar och blev behandlad extremt väl hela tiden. Under rättegången ville åklagaren att jag skulle få fyra års fängelse och jag var livrädd, men både brandkåren och polisen vittnade till min fördel. Slutligen sade domaren att jag var fri att gå, men att de ville behålla min tändare. Och jag blev dömd att betala 100 000 kronor i böter.

Nu ska jag berätta en hemlighet: det finns ett hemligt bockbrännarsällskap. Efter rättegången kontaktade de mig och jag blev upptagen som medlem. Jag vet inte hur länge organisationen har funnits, men när jag blev medlem hade i alla fall samma personer bränt bocken i åtminstone tio år.

Det är svårt att säga hur många vi är, jag vet bara hur många jag känner. För tio år sedan var vi kanske tjugo stycken, men färre än så är direkt involverande i själva brännandet. Det är samma personer som bygger bocken – en idrottsförening och brandkåren – som sedan bränner den. Jag säger inte att det är brandkåren som bränner bocken, men jag säger att det är medlemmar från idrottsföreningen som bygger bocken, och bland dem finns det brandmän.

Varje år riggas det webbkameror som bevakar bocken, men året då jag brände bocken fungerade de inte av någon anledning. Visst är det märkligt? Samma sak har hänt andra år. Samtidigt har det hänt att folk har försökt bränna bocken, men utan att lyckas. Om du, däremot, försökte bränna bocken är jag säker på att de skulle fånga dig på bild. Visst är det väldigt lustigt? Du får dra dina egna slutsatser från vad jag har berättat.«

Berättat för Nana Håkansson